Idag fick vi äntligen ett genombrott, Cielo och jag. Från marken dock, men äntligen förstod mitt tuffetåg att det mesta vi gör blir bättre om vi tar ner tempot en aning. Det svåraste jag försökt mig på är att försöka få oss båda att tänka om. Att länga ut tyglarna betyder inte automatiskt att man ska länga ut steget och ånga iväg. Bromsen fungerar så dåligt då, den är typ trasig. Det är där ryggningen kommer in, detta fantastiska verktyg. Jag har alltid använt det på Cielo. Det får honom att komma av sig och vi kan gå på igen.

Våren är tuff för oss men jag har bestämt mig för att de dagar det inte fungerar uppsuttet får jag arbeta honom från marken. Idag var vi inte på samma sida i boken när vi började. Jag gav inte med mig och innan vi var överens hade barnen tillsammans med ponnyn landat på altanen. I väntan på att vi skulle bli klar. Och nu är jag glad att jag gav oss möjligheten att lyckas. Det känns så mycket bättre att gå in med nytt mod inför morgondagen.

Det är fredag och -4 grader ute. Är strax på väg ut i stallet. Underbara fredag. Är någonting speciellt med att veta att jag inte behöver stiga upp och åka iväg i morgon. Jag kan stiga upp och släppa ut hästarna för att sedan krypa ner under det varma täcket igen. Det är lyx.

Jag känner att jag förändras i mitt tankesätt. Jag försöker förkovra mig, dyka ner i allt för att lära mig och utvecklas. Jag är på väg in i en ny fas i mitt liv. Jag är stolt över mig själv och den jag är på väg att bli. Mina prioriteringar håller på att förändras och hela mitt mönster för hur jag ska vara som ryttare håller på att förändras. Jag vågar tänka helt själv. Jag vågar släppa all prestige. Jag vågar se de små framsteg Cielo gör. Har alltid varit så otålig och allt har tagit såååå lång tid. Plötsligt kommer resultaten snabbare än jag räknat med. Cielo har alltid varit "bökig" när jag ska lägga på grimman. Har tränat varje dag i två veckor och nu gör han det. Han sänker sitt huvud och landar nosen i grimman helt själv. Han väntar på mig och att jag ska knäppa den. Det går inte att förstå denna aha-upplevelse förrän man är där. Jag ser fram emot vår framtid. Våra utmaningar och det arbete vi kommer att göra...tillsammans. Jag ser för första gången all den potential Cielo besitter. Den klokskap som finns i honom. Det är så mycket lättare att se när man tar ner farten och vågar vänta på resultaten. Jag har även turen att få omge mig med kloka människor. Många av de saker de säger fastnar och när jag grunnat ett tag så vet jag precis hur jag ska tänka och agera för att ta det till mig.

Denna kväll ger jag mig själv en klapp på axeln och är stolt över den människa jag håller på att utvecklas till. Att jag vågar låta mig själv landa i den jag egentligen är och därigenom tillåta att mitt tankesätt förändras. Jag vågar prioritera annorlunda och jag vågar låta mig själv utvecklas tillsammans med min häst.

När Libero dog så dog en del av mig. Är svårt att förklara men jag hade under så lång tid svårt att hitta tillbaka och jag har fram till denna jul, två år senare, äntligen hittat hem igen. Jag känner äntligen mig glad över att vara i stallet och har hittat gnistan. Cielo, min klippa, han har väntat på mig. Jag kan känna att det tagit onödigt lång tid att komma till insikt. Men att byta inriktning är nog det mest modiga och kloka beslutet jag tagit. Jag har funderat på det länge och det har varit en självklar del av mig sedan jag var liten. Min ponny red jag med westernsadel och jag drömde om att bli cowgirl. Lämnade det bakom mig när jag bytte till stor häst. Ramlade in i det som passade bäst för stunden och det har ramlat på sedan dess.

När jag sadlade Cielo med westernsadel första gången så blev jag glad i hela kroppen. Även om jag bara lade på sadeln för att prova ut hur den passade, så kände jag ett lyckorus. Han såg ut precis som jag hoppats och tänkt mig att han skulle göra. Jag hoppas att han en dag kan rida barrel racing och pole bending med mig. Han kanske till och med kan valla en och annan ko.

Känner mig så otroligt nöjd. Det har varit mycket hästaktiviteter för oss den sista tiden. I lördags var båda barnen med på käpphästtävling. I söndags red Hugo lektion och idag fick han både rosett och plakett från det hästbingo han deltagit i under jullovet. Oj, så stolt han var. Med priserna följde det en lapp. Där stod det att han och Dobby var domarens favoritekipage.

Idag har Hugo äntligen fått ihop alla bingobrickor till hästbingot. Han har fått fundera på vad han ska hitta på för aktiviteter till varje moment och sedan har han tränat för att klara de olika momenten innan jag filmat dem. Idag skulle det vara en halt innan, över och efter en bom. Är inte alltid så lätt att förstå hur de menar men vi har lösningen på problemet. Cielo och jag är alltid med och tittar/filmar när han gör sina uppdrag. Då kan vi snabbt rycka in och visa vad han förväntas göra. Cielo är verkligen en klippa med sina klockrena demonstrationer.

Signe bestämde sig plötsligt för att hon är superrädd för Cielo. Hon intalade sig själv att han är sommarskuggan och vägrade komma med till stallet. Jag kände mig inte alls nöjd med detta. Min tillvaro blev med det genast mer komplicerad. I går släppte det lite, hon gick med mormor och tittade på hästarna. Det gick bra. Idag kom hon med morfar in i hagen och ville plötsligt leda Dobby när jag och Hugo fotograferade till hans hästbingobricka. Jag kastade snabbt över grimskaftet och hon gick först långt ifrån, men efter ett tag vågade hon närmare.

Jag har bestämt mig. Med ny ridbana och rundkorall på gång så kommer jag att byta inriktning för mig och Cielo. Jag har alltid haft en dröm om att rida barrelracing. Det ska bli vår nya grej. Jag har en del att sätta mig in i och vet i dagsläget inte ens om det kommer fungera. Cielo är stor men han är samtidigt kort, startsnabb och smidig. Att rida dressyr har aldrig varit hans grej. Han tycker det är dötråkigt. Vi hittar ingen gnista tillsammans och jag har sakta men säkert insett att mina dagar på dressyrbanan är räknade. Vi måste satsa på fart och fläkt. Nya utmaningar. Leva i nuet, inte leva på det som alltid varit. Ibland måste man våga tänka om. Det ska jag göra. För min och Cielos skull. Jag låter mina tävlingsambitioner på dressyrbanan dö, begravde dem egentligen den julen för två år sedan då jag begravde Libero. Vi ser fram emot 2023 och våra nya utmaningar :)

Å, han är så underbar! Han har den minsta lilla mule jag någonsin sett. Han har ett underbart temperament och vi älskar honom redan. Hugo hoppas verkligen att han ska älska att bo hos oss så han inte ångrar sig och vill flytta hem igen. Jag hoppas också att han vill stanna här. Vi gillar när djuren stannar hos oss på livstid.

Vår nya vän anlände idag och han heter Bäckdalens Braveheart. Han kallas Tussen. Hugo har dock frågat honom om han kan få kalla honom Dobby när de är tillsammans. Vet inte vad han fick för svar.

Cielo blev glad men tog det hela med ro. Han tittade på sin nya kompis. Har nog aldrig sett någon så liten förut. Han hälsade glatt och började sedan att mumsa sitt hö.